Om du funderar på att börja med scrapbooking är en väldigt adekvat fråga...varför? Vad är det som är så tillfredställande och kul med scrapbooking? Och vad är mindre kul. Här följer några av mina åsikter.
1. För det första så scrappar jag för att det ger mig en chans att rensa tankarna och verkligen fokusera på något helt annat än familj, jobb, städning och trädning. När jag scrappar så är det faktiskt, för mig, en stund som påminner om meditation. Det finns ett uttryck som heter "terapiarbete", en slags begrepp som indikerar lugn och ro, repetition och återhämtning, och jag tycker att det till viss del stämmer in på scrapbooking.
2. För det andra så tycker om att fotografera. Jag tycker också om tanken på att det jag skapar idag när jag scrappar kommer att finnas kvar, och kanske uppskattas, även om hundra år. Jag vill inte bli för filosofisk eller så, men för mig är scrapbooking väldigt mycket en narrativ hobby: ett sätt att berätta om mig, min familj, min vardag, mina tankar...och på så vis också förskjuta ögonblicken av min egen dödlighet.
3. För det tredje så är det estetiska väldigt tillfredställande. Att få en blick för färg, form och proportioner har hjälpt mig både i arbetslivet och i hemmet.
Inte så bra: att syssla med scrapbooking är beroendeframkallande. Det blir lätt för mycket. När man är inne i ett projekt så känns det som man aldrig vill sluta. Då gäller det att lägga band på sig själv och förstå att ditt scrapbooking-album kommer att ligga där på soffbordet och vänta även imorgon.
